Ledarskap 2.0 Betaversionen - en behovsanalys

En fisk tänker förmodligen inte på att den är en fisk förrän den blir uppdragen på land. På samma sätt simmar vi omkring i vår ”tankdamm” av invanda sanningar utan att göra några ryggmärgsreflektioner. Men nu har finanskrisen fått oss att kippa efter andan och det ger oss en irriterande möjlighet att fundera över hur vi leder företag, att analysera vilka värderingar som styr oss när vi styr oss.

”Ledarskap 2.0 Betaversionen” är det symboliska samlingsbegreppet på ett receptfritt nytänkande med utrymme för gemenskapad produktion.

Dags för ett tänkniksprång
Näringslivshistorien visar att nya ledningsstrategier ger långsiktigare resultat än förfiningar av produkter och produktion. På samma sätt som höjdhopparen Dick Fosbury gjorde sin flopp till succé är det nu läge för ett ledningsfilosofiskt tänkniksprång. Men först ett varningens ord: Detta projekt är stort och det är evolutionärt. Du som vill vara en del av pionjäringslivet måste vara nyfiken, modig och uthållig eftersom ingen kommer att tacka dig för att du ifrågasätter några av tillvarons grundvalar. – Fråga Fosbury, det var många som vände honom ryggen för att han vände ryggen mot ribban.

Inom IT-världen kallar man ju den första mjukvaran för version 1.0 och sedan får förbättringarna högre decimaler allt efter som. Traditionellt management har nu kommit fram till 1.9.4 och det är hög tid att lansera Version 2.0 Beta. Det förutsätter en ny plattform, ett helt nytt mentalt operativsystem som vågar släppa taget om principen att leda och fördela arbete och i stället betraktar personalen som kompetenta resurser, inte som besvärande kostnader. (Inom lantbruket bokförs kor och grisar som ”levande inventarier” så det vore kanske rimligt att folk finge samma höga status som fä?)

Från management till människment
Ordet ”management” kan ge oss en antydan om den rådande tankemodellen eftersom det betyder ”att leda häst vid hand”. Det återspeglas bland annat i en tydlig rollfördelning på arbetsmarknaden – arbetsgivare och arbetstagare – men frågan är om två motparter är den bästa laguppställningen för att möta framtiden? I kristider vore det nog bättre om alla hjälptes åt att dra lasset, inklusive kusken.

Att leda entreprenörer är lika ogörligt som att valla katter, har någon sagt, men det bygger på felaktiga antaganden om 1) att folk är får och 2) att vi behöver vallas. Vi är faktiskt förprogrammerade till att ta ansvar för vår egen försörjning i samspel med andra människor och ledarskapet är en social funktion för att utnyttja resurserna på bästa sätt. Därför borde vi stava om management till ”människment” och inse att det faktiskt går att valla katter. Nämligen om man behandlar dem som katter.

En bra tankemodell i det här sammanhanget är knytkalaset: En grupp människor samlas kring en målbild och planerar, organiserar och genomför ett projekt, oftast med gott resultat eftersom alla vet vad som gäller. Var och en tar ansvar för sin del men även för helheten, några tendenser till jantelaglydighet finns inte utan det är helt OK att göra sitt bästa och bli uppskattad för det (”Kan jag få receptet?”) och det ledarskap som utövas i projektets olika faser alternerar mellan talangerna. Visionen är den högsta chefen och allestädes närvarande. Organisationsschemat för ett knytkalas finns inte på papper – det ingår i vår genetiska standardversion och fungerar av egen, inbyggd kraft.

En hierarki är ett maktbaserat, logiskt system för produktion som förutsätter besked uppifrån och det styrs genom kontroll. Människor är kuggar i maskineriet som förväntas göra sin plikt. Hela konceptet bygger på hotivation snarare än motivation och fungerar hyfsat i högkonjunktur. Men om alla tänker som chefen blir det inte mycket tänkt, vilket visar sig när tiderna blir sämre och chefen inte vet vad han skall hitta på.

Om personalen är företagets viktigaste tillgång – vilket många ledningsgrupper faktiskt hävdar – så är det ju lite märkligt att skicka hem den resursen när allas idéer och engagemang behövs som mest. Ungefär som om att säga att ”båten läcker så mycket att jag måste ösa den själv!”.

Samma som nu fast på ett annat sätt …
Om du har läst så här långt kan du nog hålla med om att resonemanget är både klokt och självklart. ”Ja, men …”, tänker du kanske och ser omedelbart hinder för ett sådant här paradigmskifte. Och visst, du har rätt, det finns hur många felsökningsrobotiserade invändningsreflexer som helst. De kallas för ”realiteter” och brukar användas som ursäkt av dem som tycker att det var bättre förr och ju förr desto bättre. I den här filosofiska fasen kan det dock vara bra att påminna sig om att idéer är billiga och helt ofarliga, det är själva genomförandet som kostar på och det är i det sammanhanget du får användning för din censureringsförmåga.

Visste du förresten att motståndet mot förbättring upptäcktes i Australien av en aborigin när han hade täljt sig en ny bumerang och ställdes inför ett delikat problem: Hur kastar man bort den gamla?

Här är ännu några lugnande besked! Det faktum att ägare satsar pengar i en verksamhet och vill ha avkastning på dem är fortfarande ett självklart mål. Det som här kan uppfattas som en lite släpphänt ledningsfilosofi är i själva verket en effektivitetsinriktad humankapitalism med höga förväntningar på höga förräntningar, alltså ännu större vinstmarginaler än tidigare. Ekonomiska såväl som mänskliga.

Lagstiftningen på arbetsmarknaden är en annan realitet som gäller, så det är inte infrastrukturerna som behöver förnyas. Nej, den stora potentialen ligger i en förklokning av människosynen och vårt sätt att umgås: Hur skulle ett företag kunna gå från maktkontrollerad hierarki till ett knytkalas där vi tror gott om varandra?

Frågan är: Kan vi göra samma som nu fast på ett annat sätt?

Ja, det går alldeles utmärkt. Några företag har redan tagit steget och resultaten är mycket goda. Men det kräver mod och tilltro. Ett sätt för ängsliga chefer att vänja sig vid tanken är att föreställa sig att det är brist på personal - vilket det faktiskt kommer att bli ganska snart. Hur skall de då klara utmaningen att locka The MeWe Generation till företagen när den vanligaste motfrågan under anställningsintervjun är: "What's in it for me?" Och då pratar de inte pengar ...

Det finns anledning att tro att det traditionella ledarskapet har nått vägs ände och behöver en ny mental plattform för att bli effektivare. ”Ledarskap 2.0 Betaversionen” är inget facit eller färdigt recept, det är en förklaringsmodell och en tankeväckare för den som vill vakna i tid.

Intresserad av ett seminarium om det nya ledarskapet? Klicka i så fall här och läs beskrivningen.